Införandet av cell- och genterapier innebär ett paradigmskifte för patienter och för svensk hälso- och sjukvård. Med en infusion vid ett tillfälle, så får patienten över tid behandlingsfria perioder, kanske över många många år med hopp om bot? Sveriges regioner behöver göra investeringar på sjukhusen så att det finns möjlighet till behandling för alla patienter som har behov av den. För universitetssjukhusen krävs det att kompetensen förstärks, kliniker blir certifierade och har kapacitet för att kunna genomföra behandling med cell- och genterapier. Hur ser vi till att resurser satsas i takt med att dessa behandlingar nu införs för allt fler sjukdomsområden? Vad innebär paradigmskiftet i praktiken?